Hur mycket toppturande blir det på en säsong?
Nästan alla mina skiddagar har någon form av toppturelement i sig. Allt från fullfjädrade 12 timmars dagar ute på hudar där jag täcker flera mil, till sådana dagar då jag gör flera kortare grejer.
Det händer att jag sticker ut och åker liftåk med kompisar men på senare år har jag nästan alltid med mig stighudarna i ryggsäcken. För även om jag kör ett åk från lift så kanske jag åker förbi någonting som ser häftigt ut. Då är det lätt att slänga på hudarna och knalla upp till det området.
När jag går uppför berg, särskilt när jag går upp på samma sida som jag ska åka ner, så får jag också en mycket bättre känsla för åket. Jag ser på nära håll hur stort ett dropp är eller hur fort jag kan åka på ett visst ställe. På det sättet har topptursutrustningen verkligen revolutionerat mitt sätt att åka skidor och skapa material.
Favoritställen att tura på?
En av mina absoluta favoriter är norra Norge. Där är det väldigt glest mellan skidorterna, finns inte så mycket liftburen skidåkning och skoter är totalförbjudet. Då känns det extra värt att tura, eftersom man inte kan uppleva det på något annat sätt. Det finns oändligt med toppar att beta av och de flesta är väldigt lättillgängliga. Du kan köra fram till nästan vilket fjäll som helst och starta från bilvägen.
Annars finns det ju jättemycket fin skidåkning med lägre fallhöjd här i Jämtland. Almdalen till exempel, är något av en okänd pärla som ligger i en av Sveriges snörikaste regioner.
I Åre har jag inte turat så mycket eftersom jag oftast är borta under säsongen. Men Storulvån/Snasahögarna är ju ett jäkligt häftigt bergsmassiv med bra turer för alla nivåer. Det är lättillgängligt men känns ändå vilt. Min egen favorit där är ett åk som heter Trevors åk på Sönner Tväråklumpen. Brant, smalt och häftigt för att vara Jämtland.